Det du gjorde , Det du sa , blickarna du gav. förtärade mig från insidan och ut , jag kunde inte hålla mig stark längre. Jag kunde inte ljuga mer för folk, dem började se hur dåligt jag mådde , jag kunde inte dölja min smärta mer. det blev för mycket. Smärtan satt mest psykist jag visste inte vad jag gjorde för fel. Jag la all skuld på mig själv , och det gjorde du med..allt var mitt fel. Men jag tyckte om smärtan , för du brydde dig om mig ibland , och det fick den att försvinna , jag gillade hur du läkte mina sår på en sekund , jag älskade det, därför levde jag så länge med den. Men såren du lämnade kvar hos mig när du försvann är dem djupa. Det sägs att tiden läker alla sår , jag trodde på det , men nu vet jag.. tiden läker inte alla sår inte de djupa, inte de som sitter inristade. tiden minskar smärtan tills man är ensam..då kommer dem fram river upp gamla saker som jag aldrig skulle tänka på som jag aldrig skulle fundera över , varför , hur , Älskade du mig ?.. Jag vet att du inte tänker så , du har det bra nu jag är glad för din skull.. Men jag får ont av att erkänna det för mig själv det gör ont i hjärtat att inse att jag...

Aldrig har slutat älska dig..